Sol. Äntligen sol! Föräldrarna ringde och frågade om jag skulle ut på promenad (vilket jag självklart skulle, obligatoriskt helgnöje om det är fint väder) och om de och hunden kunde haka på. Självklart! Så de kom ut och vi gick en längre tur som tog oss in i skogen, över broar och in bland små samhällen.

Föräldrarna har en liten fluffig Bichon frisé som är den fegaste hund jag träffat på. Dessutom har han elefantminne så har det hänt något han tycker är otäckt minns han den platsen för evigt. Så han brukar inte våga gå speciellt långt ifrån föräldrarna och efter nedlagda järnvägen är det dessutom fri sikt på långt håll.
Bortsett från in i skogen. Och rådjur är tydligen inte farliga. För plötsligt som ett skott så var han borta, såg bara rådjuret skutta iväg och han efter.
Det blev att plumsa i snö och ropa och efter stressiga 15-minuter där man hela tiden hörde stora vägen i bakgrunden och oroade sig för hur långt han skulle springa så dök han upp bland slyn och riset. Skitig men glad. Typiskt hundar.


